Lidandets problematik

Varje människa möter förr eller senare svårigheter i livet. Ingen av oss kommer undan, även om vissa får möta det i större omfattning än andra. En del drabbas av familjeproblem. Andra får brottas med ekonomiska svårigheter. Vissa får lida på grund av sjukdom. Sedan finns det de som inte tycks göra något fel, men får ändå lida på grund av andras synder. Många ställer sig frågan vad det är för mening med livet om det måste innehålla så mycket lidande? Ja, varför är vi tvungna att lida om Gud är en god och kärleksfull Far som vill vårt bästa? Många kan stämma in med kung David: “Varför, HERRE, står du så långt borta och gömmer dig i nödens tider?” (Ps 10:1). En vanlig tendens bland kristna är att skylla på djävulen när saker och ting går fel. Men även om han inte ligger på latsidan kan han ändå inte göra oss något utan Guds tillåtelse. Så hur vi än vrider och vänder på det måste Gud ligga bakom de svårigheter vi möter i livet:

“HERREN sade till honom: ‘Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN?’” (2 Mos 4:11)

“Jag danar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka. Jag, HERREN, gör allt detta.” (Jes 45:7)

“Händer det en olycka i en stad utan att HERREN har vållat den?” (Amos 3:6)

I första texten ser vi att HERREN medvetet kan göra en människa blind. Jämför detta med Johannes 9:1-3 där Jesus sade angående mannen som hade fötts blind att “detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”. I andra exemplet står det bland annat att HERREN skapar “olycka”. Det hebreiska ordet är rá och betyder även “ont”. Gud är därmed den som skapar det onda i vår tillvaro. Men varför om Gud älskar oss och vill vårt bästa? Även om jag inte påstår mig ha uppnått full kunskap på detta område, önskar jag likväl dela med mig av det jag kommit fram till så här långt.

Uppenbart är att vi i många fall får lida på grund av vår egen dårskap, så som kung Salomo har uttryckt det: “Människans dårskap fördärvar hennes väg, men det är på HERREN hennes hjärta vredgas.” (Ords 19:3) Hur ofta har vi inte gått vår egen väg i livet, bara för att sedan klandrat Gud när saker och ting gick fel. Den största anledningen till att dårskapen kan ställa till med så mycket skada i våra liv, är för att vi inte går på den väg Gud har uppenbarat för oss i Skrifterna. Han har trots allt sagt oss att “stor frid äger de som älskar din undervisning [toráh], ingenting kan få dem på fall” (Ps 119:165). Hur många vill ha stor frid i sina liv? Hur många vill aldrig komma på fall? Hur når vi då fram till detta? Genom att älska Guds undervisning (toráh). Om vi älskade denna mer än något annat på jorden kommer majoriteten av allt lidande i våra liv att försvinna.

Men det finns dock en djupare sanning i detta. Hur mycket vi än älskar Guds undervisning kommer ändå inte allt lidande i våra liv att försvinna. Men varför inte kanske många undrar? Därför att lidandet fyller en nödvändig funktion i Guds fostran av oss. Finns det någon som älskar Guds undervisning mer än vad Jesus gjorde? Men trots detta står det att “fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande” (Hebr 5:8). Vägen till lydnad i Jesus liv gick alltså genom lidande. Hur många vill ha samma lydnad till Gud som han hade? I så fall är det lidandets väg som väntar. För om Jesus var tvungen att gå lidandet väg, varför skall då vi komma undan? Men alla har vi olika nivåer av dårskap i våra liv som hindrar oss att leva i lydnad till Gud. Detta är något Gud MÅSTE ta itu med hos oss. Och det sätt Han gör det på är genom lidande. Detta sätt för Gud att ingripa i våra liv kan vi se i Psalm 107:

“De satt i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, ty de hade varit upproriska mot Guds ord och föraktat den Högstes råd. Han ödmjukade deras hjärtan genom lidande, de kom på fall och hade ingen hjälpare. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han frälste dem ur deras trångmål. Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga, han slet sönder deras bojor. Må de tacka HERREN för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn.” (Ps 107:10-15)

Finns det en större dårskap än att vara upprorisk mot Guds ord och förakta den Högstes råd? Vad gjorde Gud? Han såg till att de kom på fall och inte kunde hitta någon hjälpare. Varför? För att de skulle komma till besinning och vända om till Honom. I själva verket kan vi se detta mönster om och om igen i Skrifterna. När Israels barn under vissa perioder var olydiga mot Gud, reste Han upp fiender som plågade dem. Efter ett tag insåg de deras synd och ropade till Gud om nåd. Gud reste därefter upp frälsare som räddade dem ur lidandet (Dom 3:9, 15). När vi därför låter dårskapen ta över “rodret” i våra liv så kommer Gud att göra samma sak med oss tills vi vänder om till Honom. Men även om Han låter lidande drabba oss för en kortare eller längre period, kan vi ändå vara trygga i vetskapen om att det är för vårt bästa och att det inte gäller för all framtid:

“Det var han som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner och över torr mark utan vatten, men som lät vatten komma ut åt dig ur den hårda klippan och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till, detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott.” (5 Mos 8:15-16)

Här ser vi att slutmålet för Gud inte var att ödmjuka och pröva Israels i all oändlighet. På samma sätt är det i våra liv. Lidandet är där bara för en begränsad tid innan Gud beslutar att göra oss gott. Så den framgångsteolog som väljer att inte berätta om livets viktiga period av ökenvandring, döljer för oss en nödvändig del av vår kallelse. Till sist vill jag dela med mig av några fantastiska visdomsord av rabbinen Nechemia Coopersmith:

“Wrestling with suffering requires viewing all events as meaningful. If God is all knowing, all powerful and all good, nothing just happens.”

1 Mosebok 1:1

Hela Bibeln börjar med orden: “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” I denna vers döljer sig en möjlig profetia om Messias två tillkommelser. Men detta går inte att se i en översättning eftersom två av orden i den hebreiska grundtexten normalt inte översätts. Låt oss därför gå till den ursprungliga texten för att se vad det står där:

בראשית ברא אלהים את השמים ואת הארץ

Hela versen består av sju ord som symboliskt motsvarar de sju tusen år som sträcker sig från skapelsen till tusenårsriket. Det fjärde ordet (från höger) är את som består av det hebreiska alfabetets första och sista bokstäver, alef (א) och tav (ת). Detta syftar på Messias eftersom han sade att “jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden” (Upp 22:13). Bokstäverna “A” och “O” i vår svenska Bibel har sina motsvarigheter i första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alfa (Α) och omega (Ω). Men hade vi haft en hebreisk grundtext till Uppenbarelseboken skulle det istället stått alef (א) och tav (ת), såsom det gör i texten för ämnet. Det fjärde ordet är alltså את, vilket innebär att Messias, som א och ת, skulle komma efter 4000 år. Därefter skulle han fara till himlen (femte ordet i texten). Sedan hittar vi את även som sjätte ord vilket visar att han skall komma tillbaka efter 6000 år. Som prefix till detta ord finner vi bokstaven ו (vav). Denna bokstav symboliserar människan. Detta visar att Messias skall komma tillbaka som människa, vilket stämmer väl med Paulus undervisning:

“Han (Gud) har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.” (Apg 17:31)

Det sista, och sjunde, ordet i texten är “jorden” och talar om det tusenårsrike som skall vara här på jorden under det sjutusende året. Därför, om vi ser på denna ordstruktur som mer än bara en tillfällighet, då har vi här Bibelns första profetia om Messias och hans båda tillkommelser.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.